Varför bry sig om hörselhinder?

Vad kan Henning EAR göra för er?

Tjänster

Produkter

« Startsidan

Om HEAR

Artiklar

Länkar

Aktuellt

Den hemliga miljonen

(eller: ”Vem behöver en miljon?”)

Det tog många år innan jag upptäckte att det fanns en skatt. Det var ingen i min omgivning som hade talat om det för mig - åtminstone hade jag inte tagit in det. Men efterhand - allt eftersom åren gick - växte min förvissning om att det verkligen fanns en miljon som väntade på att upptäckas. Varför det blev så att just jag upptäckte skatten vet jag inte riktigt. Kanske var det så att jag grävde lite djupare än de flesta andra brydde sig om att göra. För det krävs en hel del grävande för att hitta skatten. Den är väl dold - och bortglömd. Jag började söka efter andra som som också var på jakt efter skatten. Först var det mest av själviska skäl, jag ville hitta några som kunde hjälpa mig att gräva, rengöra och putsa. Men eftersom det var så svårt - för att inte säga omöjligt - att hitta lämpliga personer blev mitt kontaktsökande alltmer till ett missionsuppdrag.

Jag började - ganska trevande och osäkert - hemma i min egen församling. På mitt tafatta sätt försökte jag klä mina känslor och tankar kring min upptäckt i ord. Jag tror inte att någon förstod vad jag menade, ännu mindre brydde de sig om mig eller vad jag försökte säga. De hade ju viktigare saker att prata om, planteringen på kyrkogården, de anställdas löneavtal och kyrkvärdarnas tjänstgöringsschema. Det gjorde ont att inte bli tagen på allvar. Det kändes som om det var mig personligen de föraktade när de så tydligt visade att det jag ville berätta om var ointressant. Men jag hade ju faktiskt något fantastiskt att berätta. Tänk vad mycket nytta och glädje man skulle kunna ha med en miljon! Men ingen brydde sig. Hemma, när ingen såg mig, grät jag - ofta och bittert.

Efter att ha slickat såren några månader fick jag en ny idé. Om nu folk i min församling var så inskränkta att de inte trodde mig eller brydde sig, så måste väl ändå andra göra det? Jag började prata med präster och andra om min upptäckt, men intresset var ljumt, minst sagt. De var ju så upptagna av konfirmanderna och allt det andra. De hade inte ork för en sak till. Många lyssnade artigt, men jag märkte att de egentligen inte brydde sig. Detta var ett mysterium! Hur kan det komma sig att ingen ser vilken förmögenhet som bara finns där mitt framför ögonen? Jag kände mig som pojken i kejsarens nya kläder - med den skillnaden att jag inte lyckades öppna ögonen på folket. Jag fick väl låta det här vara. Det är väl jag som har fel, trots allt.

En solig vårdag, när jag var ute och tog en långpromenad i skogen, bland vitsippor och nyutsprungna löv, fick jag en idé. En av mina vänner satt i kyrkomötet. Tänk om jag kunde tipsa honom om att skriva en motion i frågan. Alla dessa kloka kvinnor och män måste väl ha upptäckt miljonen - eller åtminstone bli nyfikna och intresserade av att forska vidare i saken? Jag lade fram min ide när vi träffades, vi hjälptes åt att snida fram bra formuleringar. Sedan var det inte mycket mer för mig att göra än att vänta och hoppas. Hur skulle det gå? Var dessa högt uppsatta människor skattsökare eller bara vanliga politiker som var nöjda med att allt var som det var? Det var omöjligt att förutsäga. Det var bara att vänta och se.

Under tiden tog jag kontakt med kyrkokansliet i Uppsala. Där - om någonstans - måste de väl ha perspektiv och resurser att sätta in i sökandet efter den försvunna miljonen? Full av tillförsikt satte jag mig på tåget. Vid det här laget hade jag presenterat min upptäckt så många gånger att jag gjorde det utan alltför mycket osäkerhet. Men det var fortfarande så att jag kände mig hotad och hade svårt att inte ta ett negativt svar personligt. Men egentligen var det fånigt. Det är ju dem det är synd om som inte har upptäckt skatten än. Vad gör man åt sina inneboende känslor? De finns där även om man skulle vilja att man kände och reagerade annorlunda...

- Det är mycket intressant det du har att berätta! Detta är något som vi borde fundera mer på. Men var finns denna miljon någonstans? Var kan vi hitta den? Kyrkan på nationell nivå jobbar inte med sådana saker. Det som rör markplanet, så att säga, har stiften eget ansvar för. Det kan vi inte lägga oss i.
- Anledningen till att jag kommer just till er, sade jag, är att man måste ha perspektiv för att kunna överblicka hela situationen. Jag tror att ni skulle kunna det. Miljonen finns utspridd över hela landet, ungefär som metallfyndigheter och ädelstenar. Visserligen kan det finnas mer på somliga ställen, men i stort sett måste man söka i hela landet. Visst är det spännande?
- Jo, det skulle det nog vara, men tyvärr har vi inte resurser till sådant arbete. Jag beklagar, men så är det. Men du kan ju försöka få med en motion till kyrkomötet, så får de behandla frågan där.
Längre än så kom inte samtalet. Jag fick tacka för mig och så gick jag ut genom glasdörrarna och ut på stan längs Fyrisån. ”Inga resurser för att hitta en miljon!” Hör de inte hur vansinnigt det låter? Vad är det egentligen meningen att kyrkan skall syssla med? muttrade jag medan jag letade efter någonstans att äta något i väntan på att tåget skulle gå. En sak var i alla fall positivt. Jag hade åtminstone fått bekräftelse på att det var rätt tänkt att gå till kyrkomötet med ärendet.

Beskedet från kyrkomötet hade jag svårt att få information om. Tidningarna tyckte inte att det var en tillräckligt intressant motion att rapportera om, så det stod inget om det i tidningen. Tur att det finns Internet! Som jag misstänkte, det blev avslag. Motiveringen var något i stil med att kyrkan redan hade tillräckligt med resurser, att de inte behövde detta. Det lät konstigt. Jag misstänkte att de flesta inte hade begripit ett dugg av vad det hela handlade om.

Jag var oerhört besviken. Jag slängde på mig jacka, mössa och vantar och gick ut i höstregnet. Alla känslor av besvikelse och frustration måste ut på något sätt. Jag gick snabbt, delvis på grund av kylan, men mest för att få utlopp för min besvikelse. Varje sten som låg på vägen fick sig en spark av min känga. Det kändes bra. Egentligen var det andra som behövde en spark där bak, men det var bättre att sparka på stenar. Då hamnade man åtminstone inte i fängelse. Nu hade det sista tåget gått, kändes det som. Det var omöjligt att vaska fram hela skatten ensam. Det fick väl vara då. Nu hade jag gjort allt vad jag kunnat. Men var skulle jag göra av allt det som jag hade samlat på mig inuti? Jag orkade inte bära på det och jag kunde inte helt lättvindigt lämna det. Depressionen låg nära.

Då kom faktiskt kyrkoherden hemma i församlingen till min hjälp. ”Vänd dig till kyrkans själavårdscentrum, de är till för just sådana som du”. Jag gjorde det, och det blev en vändpunkt för mig. Jag fick hjälp att utveckla min förmåga att hantera min frustration och trögheten i den kyrkliga organisationen. Under dessa samtal kunde jag reda ut mina känslor av frustration och besvikelse, men också började också att känna glädje över den skatt jag faktiskt hade funnit även om de flesta inte hade gjort det - än.

- Föreställ dig att jag är väckt, att jag verkligen skulle vilja hitta din skatt, sade min terapeut en dag. Försök att beskriva var jag kan hitta den. Hur skall jag bära mig åt att hitta den?
- Det är inte så lätt. Skatten finns överallt. Det är därför hela kyrkan måste söka tillsammans.
- Jo, det har du sagt. Men eftersom det nu inte är så, är det inte möjligt att få en liten bit av den? Är det inte möjligt att börja i liten skala och låta det spridas när fler och fler dras med i guldruschen, så att säga?
- Det är ju det jag har försökt. Folk lyssnar inte.
- Jag lyssnar.
- OK då, jag skall försöka.
Skatten som jag talar om finns överallt i landet helt enkelt därför att den finns inne i människorna. Det är en skatt i lerkärl, som Bibeln säger. Det ser inte mycket ut för världen - på ytan. Det är så vardagligt och naturligt att vi inte tänker på det eller värderar det efter förtjänst. Är du med?
- Ja, jag är med - tätt i hälarna.
- Nu kommer det besvärliga... Låt mig säga det så här, med en bild: Blodet flödar runt i hela kroppen. Det är det som ger kroppen liv. ”Livet sitter i blodet” står det ju i Bibeln. Det är det som Jehovas Vittnen har tagit bokstavligt. Det är ju så sorgligt. Livet och själen är samma ord på hegreiska. Om man tappar ut själen förstår man dem, men det är ju livet som sitter i blodet. Men nu kom jag visst från ämnet. Var var jag?
- Hela kroppen får liv genom blodomloppet.
- Ja, just det. Och på precis samma sätt är det mellan oss människor. Det är när vi är tillsammans med varandra, pratar och umgås som livet pulserar. Det ger så oerhört mycket att vara tillsammans med andra. Det är då vi verkligen lever. Och i allt detta finns Herren! Hans liv sprider sig från människa till människa. Varje människa är så värdefull - en skatt.
- Ja, det är så det är i församlingen. Alla är välkomna på sina egna villkor och alla är lika mycket värda.
- Nej!!!

Det är precis så det INTE är! Alla är inte lika mycket värda. Det jag pratar om idag är detta: En miljon har sämre hörsel i Sverige. De kan därför inte delta tillräckligt aktivt i församlingens gemenskap. Och på det svarar kyrkan: ”Det gör inget” eller ”Det är inte en prioriterad fråga”. När man inte hör kan man inte vara med på samma villkor - och ni andra missar det vi skulle kunna bidra med.

Ni går alltså miste om en miljon!